Peder Andersson Tarvainen ~1560–1629

Personanteckningar

Peder Andersson Tarvainen, "Gamble Per Finne", "Pekka Anti(n)poika"

Hassela Släktbok. Peder föddes omkring 1560. I 35-årsåldern utvandrade han med sin far, hustru och söner till Sverige.De kom enligt uppgift från Saunalampi socken, Savolax och slog sig till en början ner i Stöde socken i Medelpad. Hans hustru hette Sigre Michelsdotter. Sonen Göran föddes 1580, Erich 1583, Israel 1585 och Påhl 1590.1598 slog de sig ner på den så kallade Rigåsen (Riihimäki) i Hassela sockens västliga skogstrakt. År 1600 erhöll Peder med sina söner tillstånd av kung Karl IX (enligt brev daterat Nyköping 1600-05-15) att odla all mark i Kölsjön (Tarvala). Fyra hemmansdelar upptogs och fördelades så, att Peder Andersson gemensamt med sonen Israel brukade en del, kallad Norrgården, och de övriga var sin fjärdedel av nybyggget. Peder torde först ha byggt nere vid stranden av östra Kölsjön - stället syns än i dag - men tycks snart ha flyttats ett litet stycke längre upp i backsluttnigen, där man ännu kan se grunden till en stugubyggning. Peder förekommer i tiondelängderna för första gången 1609, omväxlande med sin äldste son Göran ("Rik-Örjan") och sammalunda är förhållandet i boskapslängderna från 1620-talets början. Där framgår det att Kölsjöbönderna hade det ganska bra ställt med avseende på boskapsstocken och utsädet. Knektefrågan: Peder "löpte" tillsammans med en granne på Medelpadssidan till Stockkholm för att få rättvisa i knektefrågan framgår det av försvarsbrev av konung Gustaf Adolf, daterade 1614-12-30 tillställda dem båda. I Peders brev heter det:"Brefwysaren Peer Andersson i Hasila sokn, klagar att hans sochnemän fodra af honom en knecht, oansedt han säger sigh tillförene hafwa utgiordt twå knechtar, bedjande att han för samme knecht må blifwa förskont. Då wy ey weta om hans klagan i sanning wara kan, ey heller weta wy heller annars see, än at det med samma lottkastningh som de hos sigh bruka, måtte rätt och tillbörligen tillgå, så at den en icke måtte hafva sigh deröfwer mehra at besvära än den andra." Fogden anmodades att rannsaka i saken och låta "bonden" "ey wederfaras annat än rätt" Ett kallelsebrev från 1618-11-21 låter förmoda att Kölsjöfinnarna var Cronans skyttar: "desse brefwijsere Peder Andersson och Jöran Pedersson (Peders son) opå Helsingskogen boendes, hafwa varit där gifwit tillkänna at the hafwa ärnat sigh at slå och fälla diur opå wåre skoger der i Westerdalarne och när de kommo till Näs (trol.Nås) sochen hafwa de slagit sitt nattläger opå en skogh der i sochnen och samma natt kommer en hop bönder och knechtar och öfwerföllo dem med hugg och slag, togo och röfwade ifrån deras bössor, hundar och hwad mera de hade med sigh." Rannsakning anbefalldes, att de må få rättvisa. Notis i Hassela Kyrkas; " Inventariebok från åår 1628;1629: "testamente efter salig Pär Andersson och hans fader. En tunna rogh". Ur Bergsjö dombok för 1632;(en söndag morgon när folket hade gått till kyrkan): ställdes för Rätten en finska, Hustru Malin Jöran finnes på Hasselskogen, som anklagas hafwa slagit sin swärfader, Päär Andersson dehrstädes boendes, fyre blåner med ett wedheträ, som skedde för någon tyd sädhan, på thn andre stoore böndagen, mädhan folcket war i kyrkjan, som så förorsakat ähr, att förnde Päär Andersson om mårgonen gick till sin son Jöran, och togh sölffstoph medh sigh i handen, som han hade att Jöran till underpant, och badh honom gifwa sigh nogot lythet brännewyn dähr uthj sina ögon, effter han hadhe Ögon Soot (som han föregiffuer), och när han brännewynet, begynthe the drycka och thräta om Stoopet. Ty Päder Andersson villä bära Stopet mädh sigh hem; och Jöran satte det qwart uthj Härbärget, ther han han uthappa wynet, och togh en lyten Steenskåål, och let wynet ther uthj, och sade till sin fadher, att han skulle wäll få thet igjän, men han wredgas lykwäl dheröffuer och slogh så sin son Jöran på nässen, så han blödde. Kom så Jörans Hustru och skulle hämnas och sloghen the förnida fyra slagh som förbemit ståår, thertill hon icke neka kan, utan thet tillståår och bekjänner och ändock dänna Ringa Rätten icke alldeles wääl kan förståå om under Gudz lagh lika skyldigh ähr som andra olydige barn, som syne kiötzliga föräldrar med benemda hugg och slagh öffuerfalla, lykawäl mädhan thet (Gudh vethe) att synden tager öffuerhanden i synnerhet thär oppe i finnemarchen, thärföre hänne och andre sådana till warnagell, ähr hon dömbd ifrån Lyffwet effter Gudz lagh, som i Lagboken infördt ähr. Men nååde om Straffet på dänna Missgärningh ståår hoos Hans Kungliga Majestät och höglofliga Kongelig Hoffrättens Nådige och gunstliga förklaring huru medh hänne procederes skall. Hon beskylles f.ö. inthet för sådana eller andra groofwa saaker, som godhe män som på tinget wittnade hwadh hännes Swärfader tillkommer, som hugg fådt hadhe, så haffuer han altt giffuitt till fridz, så mycket som honom tillsåår, så at han underdånlligen beder för henne, att hon Lyfwet niutha måå och komma skiäliga böter. Och ähr tänne saaken således till förendhe skrifwit till den Konungeliga Hoofrätten.

(XII:2597, XII:2949, XIV:11077)