Erik Strömgren 1856–1909

Personanteckningar

(See English version below)

Faddrar:

Bonden Erik Strömgren Järnäs,

Brita Lovisa Israelsdotter (Syster till Helena Catharina).

Sonen Eric växte upp i Håknäs tillsammans med modern.

Den 15/10 1883 flyttade Erik Strömgren till Hörnefors i Umeå landsförsamling och gifte sig då med Kristina Nyman den 14/11 1883.

Familjen flyttade till Stugunäs 1892. Erik Strömgren köpte då 3/32 mantal nr 1 av Per-Olof Lundqvist och Amalia Hammarberg.

/Holger Strömgren

-------------------------

Bodde med modern ända till han gifte sig, då 27 år gammal. Försörjde kanske modern de senate åren innan han flyttade, då hon flyttade direkt till fattighuset när han gifte sig. /CB

-------------------------

Från Erik Strömgrens tid i Håknäs finns ej så många data. På den tiden fanns i Håknäs en stor sågverksrörelse med många anställda och familjer. Vid ett tillfälle finns Helena med sonen Erik inskrivna i de husförhörslängder som upprättades särskilt för sågverket. Det finns säkert någon

anledning till att de var inskrivna där. För Håknäs i övrigt fanns på den tiden särskilda husförhörslängder. I husförhörslängderna från 1880 har namnet Eric ändrats till Erik.

Från tiden i Hörnefors finns ej annat än berättelser från vår far Magnus. Bl.a. har han berättat om ett fiskafänge, som vår far upplevde tillsammans med farfar. En tidig höstmorgon med frost på marken så vittjades de utlagda åltinorna vid Hamskär. Fångsten blev stor och de måste bära upp tinorna på land för att plocka ut ålen. Plötsligt upptäckte de att ett antal ålar var på väg tillbaka till havet, vilket dom då förhindrade.

En annan berättelse var om Eriks svärfar Johan Nyman, som arbetade på Övre bruket med att taxera det kol som inkomst från olika leverantörer (Bönder). Vid ett tillfälle blev han knuffad från den höga uppkörsbryggan ned i kolhuset och bröt då lårbenshalsen. Efter detta blev Nyman invalid. En bonde i Bjenberg påstås ha yttrat inför sin bortgång, att det var han som knuffat Nyman ned i kolhuset.

Vår far berättade också att han som barn vistades långa tider hos mormor och morfar. Han fick då ibland hjälpa sin morfar på söndagarna till kyrkan (Gamla kyrkan) i Hörnefors. Johan Nyman som hade bra sångröst och var tonsäker anlitades av kyrkan, som ledare och försångare till de psalmer som sjöngs under gudstjänsterna.

Som tidigare angetts så flyttade vår farfar Erik och hustrun Kristina till Stugunäs någon gång 1892. Hemmanet som de köpte 3/32 mantal Nr. 1 hade då stått obrukat en längre tid. Det måste ha krävts mycket arbete att återställa fastigheten i brukbart skick. Sedan utökades de brukbara markerna på hemåkern och på utskiftet (Noleån). Den brukbara delen på utskifftet bestod då av några lägdor från bäcken ned till ån. Den övriga delen, som var stubbåker odlades upp intill bredvidliggande gränsmarker. På samma sätt odlades den västra sidan av ån (Västersia). Det innebar att en rätt stor bro byggdes över ån, som flyter mellan markerna. Den Östra sidan av bäcken (östersia) var helt skogbevuxen odlades upp till sin helhet. Detta måste ha varit särskilt arbetsamt. I jorden fanns mycket stubbar, som låg långt nere i marken och som också fanns kvar på den tid vår far plöjde i marken. Jag kommer ihåg vilket arbete det var att bryta dessa mängder av stubbar. De samlades i stora högar, som kördes hem vid "juletid" för att sedan huggas upp till spisved.

Dessutom var vår farfar en mycket duktig snickare, som tillverkade möbler till hemmet och till försäljning. Enligt vår fars berättelse så tillverkades ett 25-tal soffor i allmogestil med stoppade sofflock av sjögräs, som plockades vid havsstränderna.

Själv har jag vid ett tillfälle sett ett bra exempel på farfars snickarkonst. I slutet på 60-talet medverkade jag tillsammans med några andra i en skolutredning. En av ledamöterna var Uno Forsberg, som är bosatt på Hammarön utanför Karlstad. Vi hade ett specialuppdrag inom utredningen, vilket gjorde att jag ibland måste åka till Skoghall för uppdragets skull. Unos familj bodde då i gamla faktorsvillan på Mörmon i Skoghall. Vid ett tillfälle blev jag inbjuden på middag i hemmet. Vid kaffet i salongen, där det fanns många vackra ting bl. a. en gunghäst som var mycket konstnärligt utförd, drygt en meter hög, svartmålad och med svans och man av äkta tagel. Då Uno frågade om jag visste vem som gjort hästen, så blev mitt svar att det vet ag ej. Då svarade han, att den har Din farfar gjort! På min fråga om jag möjligen kunde få köpa den blev svaret nej. Uno Forsberg är född och uppvuxen i Hörnefors. Det var Unos farfar som beställt gunghästen av vår farfar. Efter vad jag kunde förstå så umgicks familjerna Strömgren och Forsberg med varandra.

En annan sida av företagsamhet, som vår far berättat om, var besöket på Lycksele marknad. Vår farfar gjorde ett inköp av bl.a. beckolja och diverse andra ting, som de sålde på marknaden. Färden dit gick med häst och släde över Öre och upp efter Öre-älvdal till Lycksele.

Under den senare tiden av farfars levnad köpte han ett hus i Häggnäs, som han tillsammans med vår far monterade ned och fraktade till Stugunäs. Sedan byggdes huset upp igen söder om den gamla byggnaden på gårdstunet. Huset inreddes för att tjäna som förmånsbyggnad sedan vår far skulle överta hemmanet. Förmånsvillkoren var skrivna för den fortsatta levnaden.

Nu blev det ej så som farfar tänkt sig. Efter en tid flyttade vår styvfarmor Klara in byggnaden och vistades till större delen i det lilla rum, som farfar tänkt sig som snickarkammare. Vi kommer alla ihåg huset med det stora köket och de andra rummen, som fanns där. Huset revs ned sedan det länge hade stått obebott någon gång i början på 60-talet.

Ytterligare ett verk som farfar utförde var den spånhyvel, som byggdes upp vid Slösbäckens nedre del. Den var kvar på vår fars tid och i bruk in på 1940-talet. Det var vanligt att bönderna i byarna omkring Stugunäs körde ned timmret till platsen för att hyvla takspån. Det var något av spänning och trivsel, som upplevdes under de vårdagar medan arbetet pågick. Vårfloden kunde snart avta, så att det blev för litet vatten. Därför hyvlade man också under de ljusa vårnätterna. Den kallades på sin tid för "Stugunäs enda industri".

Farfar måste på sin tid ha fått en god utbildning. Det vittnar de brev om, som han skrev till olika personer. Jag har läst några: Ett till faster Elin och ett annat till en kvinna i Umeå, som tydligen lånat pengar till vår farfar. Både skrivstilen och den verbala förmågan att uttrycka sig var av hög klass. Skrivstilen finns dokumenterad genom ett foto, som vår svåger Helge tagit av en namnteckning, som farfar skrivit i ladan på östra sidan, innan den revs.

Vår farfar var tydligen en mycket arbetsam och kunnig person. Om detta vittnar det stora livsverk som han utförde under den korta tid som han fick leva i Stugunäs.

/Holger Strömgren

------------- English version -----------------

There is not much data from Erik Strömgren's time in Håknäs. At that time there was a large sawmill operation in Håknäs with many employees and families. On one occasion, Helena and her son Erik are listed in the house interrogation records that were drawn up especially for the sawmill. Surely there is someone

reason why they were enrolled there. For Håknäs in general, at that time there were special house interrogation lengths. In the house interrogation records from 1880, the name Eric has been changed to Erik.

From the time in Hörnefors there is nothing but stories from our father Magnus. Among other things he told about a fishing prison, which our father experienced together with grandfather. On an early autumn morning with frost on the ground, the laid out eels at Hamskär were whitened. The catch was large and they had to carry the tins ashore to pick out the eel. Suddenly they discovered that a number of eels were on their way back to the sea, which they then prevented.

Another story was about Erik's father-in-law Johan Nyman, who worked at the Övre mill taxing the coal as income from various suppliers (Farmers). On one occasion, he was pushed from the high gangway into the coal house and broke his femur neck. After this, Nyman became an invalid. A farmer in Bjenberg is alleged to have stated before his death that it was he who pushed Nyman down into the coal house.

Our father also told us that as a child he spent long periods of time with his grandmother and grandfather. He then sometimes had to help his grandfather on Sundays to the church (Old Church) in Hörnefors. Johan Nyman, who had a good singing voice and was sure of tone, was hired by the church as leader and lead singer for the hymns that were sung during the services.

As previously stated, our grandfather Erik and his wife Kristina moved to Stugunäs sometime in 1892. The house they bought 3/32 mental no. 1 had then been unused for a long time. It must have taken a lot of work to restore the property to usable condition. Then the usable land on the home field and on the farm (Noleån) was expanded. The usable part of the outcrop then consisted of a few beds from the stream down to the river. The other part, which was stubble, was grown next to neighboring border lands. In the same way, the western side of the river (Västersia) was cultivated. It meant that a rather large bridge was built over the river, which flows between the fields. The Eastern side of the stream (Eastern Asia) was fully wooded and cultivated to its entirety. This must have been particularly laborious. In the soil there were many stumps, which were far down in the ground and which were also left at the time our father plowed the ground. I remember what work it was to break these quantities of stumps. They were collected in large piles, which were driven home at "Christmas time" and then chopped up for firewood.

In addition, our grandfather was a very good carpenter, who made furniture for the home and for sale. According to our father's story, about 25 sofas in peasant style were made with upholstered sofa covers from seaweed, which was picked at the sea beaches.

I myself have on one occasion seen a good example of my grandfather's carpentry. At the end of the 60s, I participated together with a few others in a school investigation. One of the members was Uno Forsberg, who lives on Hammarön outside Karlstad. We had a special assignment within the investigation, which meant that I sometimes had to go to Skoghall for the sake of the assignment. Uno's family then lived in the old factor villa at Mörmon in Skoghall. On one occasion I was invited to dinner at the home. At the coffee in the salon, where there were many beautiful things, including a. a rocking horse that was very artistically executed, just over a meter high, painted black and with a tail and mane made of genuine horsetail. When Uno asked if I knew who made the horse, my answer was that I don't know. Then he replied that it was made by your grandfather! When I asked if I could possibly buy it, the answer was no. Uno Forsberg was born and raised in Hörnefors. It was Uno's grandfather who ordered the rocking horse from our grandfather. From what I could understand, the Strömgren and Forsberg families socialized with each other.

Another side of enterprise, which our father told us about, was the visit to Lycksele market. Our grandfather made a purchase of i.a. pitch oil and various other things, which they sold in the market. The journey there was by horse and sleigh across Öre and up the Öre river valley to Lycksele.

During the latter part of my grandfather's life, he bought a house in Häggnäs, which he and our father dismantled and transported to Stugunäs. Then the house was rebuilt south of the old building on the farmyard. The house was furnished to serve as a benefit building since our father would take over the homestead. The benefit conditions were written for the continued life.

Now it didn't turn out the way grandpa planned. After a while, our step-grandmother Klara moved into the building and stayed for the most part in the small room, which grandfather intended as a carpentry room. We all remember the house with the big kitchen and the other rooms that were there. The house was demolished since it had been uninhabited for a long time sometime in the early 60s.

Another work that grandfather carried out was the wood chipper, which was built at the lower part of Slösbäcken. It remained in our father's time and in use into the 1940s. It was common for the farmers in the villages around Stugunäs to drive the timber down to the site to plan the roof shavings. There was something of excitement and well-being experienced during the spring days while the work was going on. The spring flood could soon recede, so that there was too little water. Therefore, they also planed during the bright spring nights. At the time, it was called "Stugunä's only industry".

Grandfather must have received a good education in his time. This is evidenced by the letters he wrote to various people. I have read a few: One to aunt Elin and another to a woman in Umeå, who apparently lent money to our grandfather. Both the writing style and the verbal ability to express oneself were of a high class. The writing style is documented through a photo, which our brother-in-law Helge took of a signature, which grandfather wrote in the barn on the east side, before it was torn down.

Our grandfather was apparently a very hardworking and knowledgeable person. This is evidenced by the great life's work he accomplished during the short time he was allowed to live in Stugunäs.

/Holger Strömgren